omringad av färger

 
Fotografier | | Kommentera |

En fotostund om dagen..

En kort fotostund är alltid trevligt, idag stannade jag och pojkvännen och fotade ett par minuter på vägen hem från butiken!
 
Att ha med mig kameran oftare - ett mål jag har för tillfället.
Förut hade jag kameran med mig vart jag är gick. Hem till en vän, skolan eller bara ut på en promenad, jag hade alltid med mig kameran. Bilderna var kanske inte alltid så värst kreativa eller vackra, det var viktigare för mig att bara fånga så mycket som möjligt på bild, utseendet spelade inte lika stor roll då. Jag har alltid varit någon som älskar att samla på minnen - allt från resor till dagliga små saker - men den senaste tiden har jag varit lite slö med allt det. Jag tar sällan med mig kameran numera. Det är något jag jobbar på för tillfället. 
Personligt | | En kommentar |

Gången då jag valde att bli glad.

Innan jag påbörjar inlägget vill jag bara säga att detta inte är ett tips inlägg, eller något jag säger att fungerar för alla om man bara försöker. Inlägget handlar endast om hur jag gjorde och vad som fungerade för mig. 
 
Alla har vi de dagar då allting inte går som det ska, då det känns som om världen totalt gått emot en, eller dagar då vi bara inte orkar ta i tu med dagen som kommer emot. Det var min vardag i ungefär ett år innan jag faktiskt började se och försöka ta tag i problemet. Efter att ha börjat försöka ta tag i det hela så tog det ju fortfarande mycket tid och många steg bakåt innan jag började må som jag mår idag.
 
För några år sedan, sakta men säkert, började jag märka att något var fel. All min inspiration och glädje började bara långsamt försvinna, mer och mer. Självkänslan hade aldrig varit hög från tidigare, men nu gick det liksom från botten till lägre än botten. Men det hade inte ennu hunnit bli som värst.
Det var när jag plötsligt fick andra problem med hälsan som allt inom mej bara föll totalt. Kroppen började reagera till allt kändes det som, och jag trodde det var något som skulle försvinna så småning om, att jag skulle vakna en morgon och vara frisk eller "botad" från det som hände - fyra-fem år senare vet jag att det inte är något jag kommer bli "botad" från. 
Hur som helst, det var då, altså då kroppen började reagera, som allt glädje för livet bara försvann. Jag blev tillsagd att ångest är en del av grejen, och det var ångest jag fått en hel stor dos av. Så jag kände mig dagligen full av ångest, som fick mig att bli rädd för att bl.a lämna huset. Jag kände mig även deprimerad, även om jag inte fått en diagnos på det än - fastän jag visste att det troligen var på grund av att varje gång en läkare eller ett proffs frågade mig frågor angående det, så ljög jag. Så om någon frågade mig frågor som skulle avgöra om jag var deprimerad så svarade jag det jag visste att skulle se bra ut, jag förnekade och ville inte ha den diagnosen. 
Tiden som gick gjorde att det blev svårare och svårare att bli glad, umgås med vänner eller ens försöka stiga upp ur sängen på morgonen. Men så plötsligt en dag så märkte jag att jag inte ville att det skulle fortsätta, jag ville kunna fortsätta leva livet, jag ville komma ikapp alla andra som levt över ett år medans jag bara hängt efter. Jag ville börja må bra igen. 
 
..Och det var precis det, att vilja bli glad igen, som gjorde det. Så fort jag fick den viljan så tog jag tag i den så hårt jag bara kunde, och fortsatte mot det hållet. Så vad jag bestämde mig för var att försöka bli glad med hjälp av att börja låtsas. Precis, låtsas. Steg för steg. 
Ett av de första stegen jag gjorde, var att ta tag i en vän. ( Tidigare hade jag ofta ignorerat mina vänner, eller bara tackat nej till att träffas, eftersom jag inte hade ork till det eller mådde tillräckligt bra för att lämna huset. Som tur har jag fortfarande kvar dessa vänner trots det, så tacksam. ) Så första steget var att göra planer för att träffa vänner, sedan faktiskt träffa dem med. Det var inte lätt alls, det tog verkligen på krafterna, vilket gjorde att jag inte var där längre än en timme. Efter det så fortsatte jag på samma sätt. Jag träffade vänner nu som då, inte för ofta, och när jag väl träffade dem så låtsades jag vara glad, jag liksom tvingade mig själv att le, prata och skratta.
Så lite åt gången, nån timme varje vecka, blev till nån timme varje dag, ju mer jag låtsades vara glad destu gladare kände jag mig. Jag har själv ingen aning om jag faktiskt då ennu blivit glad innerst inne, eftersom jag även började låtsas vara glad när jag var ensam. 
Under tiden som gick, så blev det lättare och lättare att låtsas, jag lärde mig att göra det under längre tider och även oftare. 
 
Ungefär två år sedan märkte jag att jag kunde sluta låtsas nu som då, jag behövde inte längre skådespela varje dag, ibland, men inte varje dag. Jag började faktiskt känna mig lycklig, utan att försöka. Den äkta glädjen för livet hade kommit tillbaks.
Den tiden jag missade för några år sedan, den tiden tänker jag på när jag har dåligare dagar. För klart att de dåligare dagarna kommer tillbaks ibland, jag tror inte det någonsin kommer försvinna totalt. Men när de väl dyker upp, då tänker jag på all den tid jag tappade då innan, och hur jag inte vill göra det igen. Det motiverar mig nu som då i livet, studierna och så vidare.
 
Så det tog sin tid, men från att ha tappat all glädje i livet så fick jag faktiskt tillbaks det, och nu mår jag bättre än nånsin. Jag såg att jag ville bli lycklig igen, tvingade mig själv att visa lycka som jag inte hade, började se små stunder av glädje som inte var fram tvingade och till sist hittade jag tillbaks. Numera vet jag att jag aldrig vill hamna tillbaka i en situation varifrån det blir lika svårt att ta sig ur, vilket är en otroligt bra motivation att leva med!
 
 
Upp